Han har redan hunnit med en kandidatur till årets mål och skapat stora rubriker i landslagssammanhang. Då har inte ens seriesäsongen startat ännu!

Astrit Ajdarevic är spelaren som syns både på och utanför planen på gott och ont!

– Det har hänt vissa grejer som är tråkiga, säger han till Eurosport.se.

Det har gått några dagar sedan Astrit Ajdarevic sänkte Åtvidabergs FF i ett hett försäsongsderby och jag är tillbaka i Östergötland för andra gången på kort tid. Solen skiner, men det är bitande kallt i luften fortfarande och när vi kliver in i restaurangen på Nya Parken konstaterar Astrit att det ska bli skönt att lämna för ett träningsläger på Mallorca

– Jag behöver lite sol, vet du. Jag behöver bli brun nu, skrattar han.

Förberedelserna är igång för hans andra år i Allsvenskan. Ett andra år som kan bli det sista året. Astrit Ajdarevic är sugen på en andra runda utomlands.

– Jag saknar utlandet. Det är en annan fotboll och en annan professionalism. Det är dit jag strävar igen och blir det inte i år så finns det andra år. Jag är fortfarande bara 21 år så jag har många år framför mig. Får jag bara vara frisk så…

England igen?

– Nej, inte England. Italien. Jag känner att italiensk fotboll är lite min fotboll. Passningsskickligt. Lite finare. Någon klack här och där. Det är den personen jag är. Klart att man ska jobba. Offensivt och defensivt, men jag gillar att sticka ut. Det ska jag inte ljuga om. Jag gillar att vara i centrum.

Han var det nyss när han inte kom med i landslaget under den blågula januariturnén. Det gav rubriker som antydde att han nu ville byta landslag.

 – Det var lite jobbigt. Man blir missförstådd. Jag sa det sarkastiskt, att är jag 34 och inte är uttagen då har jag inget i Sverige att göra. Då är det bättre att jag låter 12-åringarna spela där. Då skrev reportern att Astrit kan tänka sig att byta landslag. Det kom ut som om att jag inte ville vara med längre för att jag inte kom med på januariturnén. Det såg ut som om jag vek ned mig. Men jag skiter i vad folk säger, det har jag alltid gjort. Men jag har fått förklara hur det kom ut och de köpte det. Det är bara Sverige som gäller. Sverige har gjort mycket för mig. Jag är kosovoalban och jag älskar mitt land, men det är Sverige som gäller.

Men det var alltså inte första gången Astrit Ajdarevic var i centrum. Han har skapat rubriker i många år trots sina 21 år. Han lämnade Sverige för England och Liverpool redan som 16-åring, 2007. Trots att han återvände hem sommaren 2010 ser han inte utflykten som ett misslyckande. Tvärtom.

– Jag kände att det var rätt och jag ångrar det inte. Det var den bästa tiden i mitt liv. Det gick bra första två åren. Sedan var jag mest skadad tredje året. Nu är jag frisk och kry, men det där sista året. Sista ett och halvt året kände jag att jag behövde en nytändning. Det var mycket som inte stämde. Vare sig på eller utanför planen.

Vad var det som inte stämde?

– När en tränare bestämmer sig för att inte gilla en så är det kört. Jag hamnade det i en sådan situation. Med min förra tränare i Leicester. Det är ingen idé att snacka skit om honom nu, men så var det. Då var det lika bra att flytta hem. Jag gjorde det och Örebro gav mig chansen. Det kändes bra.

Han skapade tidigt rubriker i Örebro. Först genom att leverera på plan – bland annat gjorde Ajdarevic fem mål – sedan då han ville ha mer speltid, men hölls tillbaka av ÖSK-tränaren Sixten Boström som ansåg att mittfältaren inte var tillräckligt tränad för att starta.

 – Jag fick spela och kom in i det och när det gick som det gick så trodde jag att jag skulle spela ännu mer. Men så blev det inte. De ville skynda långsamt samtidigt som jag kände att jag hade mycket att ge. Jag kom till Norrköping istället och jag trivs bra. Jag känner mig hemma här. Jag har bott här i ett och ett halvt år och det känns bra. Jag har fått en hel säsong i benen utan att vara skadad. Jag var avstängd i två matcher förra året och det var det enda jag missade.

Kan du förstå ÖSK:s agerande så här i efterhand?

– Det där med Örebro är ett avslutat kapitel. Det är inget jag tänker på längre och jag vill inte prata om det. Jag håller det för mig själv.

Ja, sedan förra säsongen är det IFK Norrköping som är grejen. Astrit kom till nykomlingen under stort ståhej och det mesta handlade om pengar. När man googlar Astrits namn är det första förslaget som kommer upp ”lön” och då handlar det alltså om att mittfältaren fick tio miljoner kronor för att komma till ”Peking.”

– Det där med att folk hajpade upp det där med att jag fick tio miljoner, sådant är bara roligt. Tugget. Jag lever för det. Jag väntade bara på att någon skulle komma ut och säga, nä, han tjänar 5000 i månaden.

– Det är inget jag tänker på. Jag fick frågan många gånger, men det spelar ingen roll vad en spelare tjänar så länge han presterar och stora delar av säsongen presterade jag. Då kan folk inte säga ett skit. Oavsett om jag är 15, 21 eller 32 år gammal. De bästa spelarna ska ha bäst betalt. Så enkelt är det. Den bästa journalisten ska ha bäst betalt. Så är det med allting. Det är många spelare i Allsvenskan som tjänar bra. Varför? Jo, för att de är duktiga spelare.

Oavsett om Astrit själv lägger någon vikt vid det är det uppenbart att andra gör det och när IFK Norrköping hade det tungt förra säsongen fanns det några som tog ut sin ilska över misslyckandet på honom.

– Då får man höra det. Det är klart att det är så. Allt annat hade varit konstigt. De vill att vi ska vinna. Jag förstår dem. De ska ha höga krav på oss. Men det får inte gå överstyr. Vi är människor, vi är inte robotar. Om någon kommer fram till mig och säger: ”Hej, vad gör du här? Gå hem!”, klockan tio på en onsdagskväll när jag ska käka med min familj eller tjej, det är över gränsen. Då kan jag ryta till. Det är inte rätt.

Du har råkat ut för det?

– Ja, det är klart. De ska försöka läxa upp en. Ska du berätta för mig vad jag ska ha för rutiner? Det hjälper inte mig. Du kan bara säga åt mig att jag ska göra det bättre på planen, inte vad jag gör utanför. Det finns gränser. Du kan inte ringa till någon i min familj eller kalla mig en råtta. Du hjälper inte mig. Du är bara en idiot. Det finns folk som försöker provocera en.

Du har blivit hotad?

– Jag vet inte, vill helst inte ta upp det. Det har hänt vissa grejer som är tråkiga, som inte ska behöva hända. Det är en sport, det är inte krig. Det är inte på liv och död. Det ska vara roligt och seriöst, proffsigt, men inte till en gräns där man börjar hota familjemedlemmar. Det är inte nyttigt, inte för den som hotar och inte för den som blir hotad. Det har gått lite för långt.

Nu ser han fram emot säsongen. Han tror på sig själv och på laget. Målsättningen är givetvis att förbättra förra säsongens 13:e plats, men helst vill Astrit Ajdarevic sikta högre.

– Vårt mål är att stabilisera oss i den här serien. Hade jag varit något år yngre hade jag sagt att vi ska slåss om SM-guldet. Nä, jag vill fortfarande säga det. Det gör ont i mig att säga att man ska sikta på en mittenplacering, men vi får ta en match i taget och sedan vet man inte. Det kan bli en superskräll, det kan bli en superflopp. Eller något mitt emellan.

Man måste väl börja någonstans?

– Jag börjar på topp.

Han skrattar mycket och tycks vara harmonisk. Drömmålet mot Åtvidabergs FF – en volley i krysset – tycks ha gett extra energi och även om drömmen är Italien drömmer Astrit Ajdarevic även om SM-guld och han längtar till seriestarten.

– Vi har en mardrömstart på papperet. Helsingborg, IFK Göteborg och Elfsborg. Men jag ser möjligheterna. Vi spelade oavgjort båda matcherna mot Helsingborg förra året så då kan vi vinna. IFK Göteborg, ett helt nytt lag som har stor press på sig att vinna SM-guld och Elfsborg slog vi hemma. Så nio poäng är inte orealistiskt. Enligt många andra är det omöjligt, men jag tror inte det.

Kul att fajtas med Farnerud antar jag eller en bra test?

– Eller så får han testa sig mot mig. Jag har aldrig mött honom. Han har aldrig mött mig. Han är säkert en duktig spelare. Så det blir roligt.

Eurosport.se